Fatmen - återkomsten

Man skulle kunna tro att framsteg skett, att skälet till att uppdatering av denna sidan uteblivit varit motion...men inte.

Det är välkänt att feta människor är lata, desto fetare desto latare, jag är inget undantag.

Med kilonas ökande har skrivandet minskat, kraftigt..båda alltså, jag ligger numera runt 95-kilostrecket, 5 pannor kvar tills dess att min kollega helt öppet och fritt får håna mig, 24-timmar om dygnet. Det är dealen.

Det har dock visat sig under det gångna året att min värsta farhåga besannats i smyg, jag vill inte ge honom den glädjen men fanstyget har tjuvstartat!
Under hösten har man suttit i godan ro, djupt försjunken i arbete och *pling* har ett öppet angrepp skett. Bland annat har det poppat upp ett litet fönster med en länk. Inte vilken länk som helst utan denna länken ...

Så det är uppenbarligen inte bara så att feta människor är lata, de förblir ogifta och blir diskriminerade i samhället!
Det är inte bara det att man som överviktig har det svårt med att hitta en livskamrat, på arbetsmarknaden har man det än svårare.
Enligt artikeln är enda sättet att bli av med denna diskriminering är att lagstifta om det, som man gjort för att hjälpa homosexuella och få till jämställdheten.

Snälla regering, lagstifta om att man inte får diskriminera överviktiga så att jag kan få laglig hjälp i kampen mot min attackerande kollega!

Dags att inse att fetman är ett problem, inte bara för den enskilde utan även för samhället i stort. Det är lätt att skylla den ökande havsnivån på den globala uppvärmningen, det kan ju vara så att vikten på landmassorna ökar, tänkt på det?

Det var därför ett mycket glädjande besked att Fatclub åter öppnas med invägningsceremonin kl 18:00 i afton, 22/12 2009!
Hade vi haft en lite större organisation kan ni ge er på att en "löpare" hade kommit in på upploppet med en kycklingklubba i handen, åkandes i en kundvagn, fram till ett stort altare där kycklingklubban placerats och de 5 bilringarna i olika färger tänts upp i neon över den iskalla decembernatten.
Men nu är det inte OS vi snackar om:
Det är Fatclub 2010 - det är lokalt, det är fett och det kommer bli en hård kamp!

Stay tuned for more heavyweight action!

//Robba

Sex!

Tro det eller ej men förslag på bantning har inkommit.
Jag vill egentligen inte ta upp det här med risk för att någon av "de andra" (som jag numera valt att kalla dem) kan läsa men ett kan jag ju bjuda på, då har jag ju nått å skylla på när jag förlorar.

Häromdagen så satt jag och slöchattade lite med en kvinnlig bekant som sedan massa år tillbaka bor i ett av våra grannland, tänker inte säga vilket men de har lusekoftor på sig där. I vilket fall så slängde jag ur mig frågan om vilken metod hon skulle föreslå för min viktnedgång, ett internationellt rådgörande behövdes kände jag.
Hennes svar fick mig att skaka ända ner i grundvalarna (eller som en val på grund), hon föreslog en flickvän.
Först tänkte jag att förslaget inte var så inbjudande men när det slog mig att hon menade att man kunde ha sex efter varje måltid och på så vis fortsätta med födointaget som om inget hänt om man har flickvän så, VARFÖR INTE?
Å vid närmare eftertanke så känner jag flera stycken som har flickvän å vissa av dem är smala som blompinnar, lever de efter devisen sex efter varje måltid? Är det tack vare den bättre hälften? Man har ju hört talas om exempel tidigare i denna tävlingen som faktiskt lekt dubbelryggat monster, var det med framgång?

Ja jag kan väl säga som så, är det så enkelt att gå ner i vikt så är jag PÅ! Då kan jag ju till å med motionera ett par gånger om dagen (utan att det egentligen skulle kännas som motion) OCH stå ut med lite sedvanligt tjat om toalettsitsar å brödsmulor. För övrigt är ju alla förhållanden bra första halvåret å som tur är har vi ju utvägning om exakt ett halvår, sjukt bra!
Snacka om att förena nytta med nöje!
Undrar om det är därför det ryktas att GB parat ihop sig med en liten snärta.

Iaf känner ni nån trevlig flicka, eller om ni själv tycker att ni är en och som gärna vill hjälpa en överviktig, enslig varelse att testa en viktnedgångsmetod så skrik till vet jag!
Observera, det är endast i forskningsändamål!

Sällskapsresan: Part 2

Man blir rätt tuff när man fått i sig ett par småjävlar.

Tillräckligt tuff för att så sakteliga känna sig fram på ett par slalomskidor blir man definitivt av ett par jäger å nåra öl.

Jag började med att försöka "gå" framåt med skidorna, det gick hyfsat.

Sen försökte jag mig på att skida framåt. Mm helt ok.

Sen jävlar korsade jag dem och vips hade jag 94 kg och ett snorhalt underlag emot mig.

Efter att jag legat där och kämpat som en skalbagge på rygg några minuter lyckades jag ta mig upp och jag kunde faktiskt inte med att inte le åt mig själv. Hade jag stått vid sidan av så hade jag förmodligen legat rullandes i snön, asgarvandes men nu fick det räcka med att le lite.

Men nu stod jag alltså där igen, med ett leende vilken kvinna som helst hade smält av, och började ta mig nerför en transportsträcka. Först hade jag helt glömt bort hur effektiv plogfunktionen är och försökte glidstoppa, som man gör på skridskor ni vet, som Anja "Sälen" Pärson gör när hon tagit sig nerför ett storslalom.

Kan ni tänka er hur det ser ut när en lätt överviktig man försöker göra det från ca 1 km/h till 0? Det ser ungefär ut som nån som står kraftigt framåtböjd och vickar på stjärten.

Jag kom på det efter en stund när jag tyckte att jag hörde fnissningar från folk som körde förbi. Då blev jag lätt irriterad och störtloppade istället, det skulle jag inte gjort. DET resulterade nämligen i lite för HÖG fart istället vilket på något sätt medförde att jag korsade skidorna och den ena löste ut. Jag fick ta mig tillbaka uppför, gåendes.

Så här fortsatte det några timmar ända tills jag lyckades ta mig ner till en backresturang för lunch.

Underbart, jag fattar inte egentligen varför jag ens försöker vara ute i backen när jag kan sitta i solen med mat, öl och småjävlar, spanandes på skidflickor och servitriser, det är ju lite mer jag ju...engentligen ju.

När jag tog av mig jackan kände jag plötsligt hur svettig jag var, det var ingen lek det här.

Min skidåkning fick mig att svettas mer än efter ett gympass! Underbart!

Det innebar ju att jag slapp dåligt samvete för mat och dryck, oh du underbara vintersport!

Sällskapsresan: De tre möter sitt öde.

Så satt vi där, Tummen, jag och Email i vita faran. Resan var bokad sedan ett litet tag tillbaka, en vecka i hälsans tecken var planerad. Jag hade hela tiden sett mig själv komma hem från Österrike, lätt solbränd med tvättbräda och ett stimorolleende.

Första stoppet blev bankomat för Euro måste man ju ha.
Typiskt att vi tog den som ligger vägg i vägg med McDonalds, ännu mer typiskt då jag va hungrig...eller hungrig, ni vet ju nu att jag alltid kan äta så när de andra tog ut sin reskassa i form av exotiska eurosar ställde jag mig i kön i jakten på nåra vällagade cheeseburgare å en gräddig shake.
Gott Robba, det börjar ju skitbra ju! Igen...

Nåra timmar senare puttrande vi vidare på väg över de skånska vidderna mot Germanien. Det tar ju ungefär 30 minuter från det att en McD intagits tills dess att denna försvunnit och hungerkänslan åter infinner sig så därför var det ju passande att färjan Rödby-Puttgarden snart skulle belägras av de tre.
På färjan intogs en sedvanlig måltid såklart, trots sen timma svullades det i schnitzel, pommes och en bearnaisesås som mer liknade lätt vispad, gulnad grädde, sjukt äcklig va den men men, en fetklubbare backar ju aldrig när det vankas mat!

Av färjan och i ett rasande tempo söderut. Planen var att vi, på väg till Zell am Ziller (kommer att kallas Zell sen), skulle stanna till på Boss-outleten i Metzingen, man kan ju vara snygg även om man är lite halvfet.
Tanken slog mig dock flera gånger i bilen, vad är det för mening att handla kläder när vi ändå ska gå ner några storlekar till sommaren? inte bättre att köpa kläder att krympa i? Men visst, man kan ju alltid köpa nya, känns så onödigt bara att köpa cirkustält när det kommer bli speedos om några månader...

Väl framme i Metzingen, detta shoppingens Paradis, var frukost det första trion letade upp. Denna var dock inte särskilt onyttig då herrarna fann ett litet mysigt café och smällde i sig en varsin frukostmacka med svart kaffe till de stora pojkarna och the till lille Tummen.

Efter en motionsrunda utan dess like på outleten, butiker fanns ju i överflöd, så bar det av mot skidåkningens Mecka!
Förbannat att vi fick sitta i kö i över 3 timmar på motorvägen, j-la autobahn! J-la alla andra som skulle till alperna för skidsemester, nästa gång måste de åka nån annan tid än oss. Å ingenting att äta fanns det heller.

När vi äntligen kom fram till resans slutmål, Zell, många timmar försenade och efter att ha fått vägbeskrivning på danska, så möts vi upp utav guider och värd med en back öl och två påsar chips som välkomstpresent, de visste verkligen vilka grabbar de skulle få underhålla en vecka! Gott med en öl å chips sådär på natten när man åkt bil sååå länge...

Morgonen efter mjukstartades med att en av guiderna, vi kan kalla henne S, snällt mötte upp musketörerna kl supertidigt för en tur till skiduthyrningen. Tummen var fullkittad som vanligt, Email hade bara pjäxor med sig och undertecknad var glad att han hade kläder på kroppen. Skidor, stavar och pjäxor behövdes alltså!
Det tog ungefär 45 minuter att få till det.
Det var inget folk i butiken alls, personal i överflöd men va fan va jobbigt det är att ta på sig pjäxor när man har en mage som en väderballong!
Armarna borde vara en 30 cm längre.
När den stackars butikspersonalen äntligen fått i mig ett par passande månskor så skulle man ju ur dem oxå, herrejävlar, det kommer bli en svettig vecka.
Men ur dem kom jag och hemåt bar det. Vi kunde ju inte gärna ränna runt med vanliga skor i en knop runt halsen.
Efter en stenhård 20-minuters kamp med utrustningens påklädande satte vi oss på en buss som skulle ta oss till ättestupet. Vad har jag gett mig in på? Har jag råkat glömma nämna att jag inte åkt skidor på sisådär 15-20 år?

I vilket fall så var det ju dags för den sedvanliga pistvisningen, det är ju härligt att få en första koll på systemet, inte bolaget då utan liftsystemet.
Jag kan ärligt säga att den första liften höll på att bli min sista.
Det var inte så att själva liften var märklig på något sätt, nej det var en vanlig kabinlift. Problemet kom när vi tagit oss ur liften, satte på oss laggarna och skulle åka 100 meter, lätt utför, till nästa lift, där hela gänget står och väntar.
Då Robba skulle ta första skäret och faller ihop likt en Leathermankniv. Stavar, skidor, armar och ben i en enda röra. Jag tog mig ju för f--n inte EN meter innan kaoset var ett faktum.
Det slutade med att guider, Tumme, Email och övriga pistsugna står och undrar vart jag tagit vägen när jag, krypandes och andfådd som en kol-sjuk maffiaboss utan syrgas, lyckas, med gråten som en klump i halsen, få ur mig:"Ni får klara er utan mig, det här går inte".
Tummen erbjuder sig hjärtligt att följa mig till uthyraren så att jag kan få ett redskap jag faktiskt kan hantera, en snowboard, istället. Men jag anade något sarkastiskt i ögonvrån så jag avbjöde snällt och bad honom åka med på pistvisningen så skulle jag fixa detta på egen hand.
De åkte.
Jag, envis som jag är, tog mina halkplankor och jättetandpetare, styrde kosan till fots mot första öppna alpresturang och satte mig stillsamt i solen med ein große bier und ein jägermeister. Mat och dryck kan man ju beställa på alla jordens språk
Jag satt iallafall där och funderade på om jag verkligen skulle låta berget vinna över mig. Skulle de där löjliga plastbeklädda träbitarna verkligen få mig, Robba, en gigant, på fall?
Näe min själ, nån måtta får det faktiskt vara!
Ett par jäger senare står jag där, försök no 2 inleds.... To be continued

Austria by new year.

Idag bär det av till motionens Mecka, Alperna skall ryggläggas av undertecknad, Tummen och Email.
Hela dagen har jag lagt på att packa, fan va grejjer jag ska ha med mig!
Å så har jag städat för lillebror ska se till hemmet när jag befinner mig på annan ort å då vill man ju att det ska va hyfsat snygg.

Men vilken resa det kommer att bli!
Backe upp å ner, upp å ner!
Vad fit jag lär vara när jag kommer tillbaka, för det finns ju inte alls stugor överallt mitt i backen som säljer upplevelser. Med upplevelser menar jag kall öl, jäger, gulaschsoppa.
Varför måste alla resmål förstöras av flytande kalorier?
Man kan ju inte ens åka till Danmark utan att bli inlurad på nått ställe där de tvingar i en massa drycker och tilltugg.

Jag ska dock se till att de andra två ökar mer än mig, jag ska smygmata dem när de sover!

Auf wiedersehen! På återseende!

Julafton, dan innan och dan efter.

23/12
Efter ett fullgjort dagsverke, en fika på stan och ett besök hos gröna skylten var det dags för hemgång. En 3-4 viner blev kapet denna dag, julklappar till barnen uteblev och ersätts med sedlar i kuvert. Bra att ha när barnen är tillräckligt stora så att de åtminstone kan peka på nått i affären som de vill ha.
Väl hemma sitter man zombielikt och försöker reda ut jultankarna när telefonen ringer.
En god vän är i andra änden och undrar om jag är hemma. Visst är jag det och vips så knackar det på dörren.
Utanför står han, vännen, med världens största kexchoklad och ett brett leende på läpparna. God jul!

På Paketet kan man utläsa följande:"Nu är julen slut, slut, slut, all den feta maten kastas ut, ut, ut...in kommer NY!"
Med detta förstår jag ju att han ÄR en bloggläsare, att han med full insikt förstår vad han gör och, ja, det är ju tydligt att det inte är mig han håller på.
Tack för stödet i min kamp vännen!

Men jag lär ju inte svälta ihjäl inom det närmaste när jag har 2kg kexchoklad att dränka mina sorger i. Eller då har jag ju rätt lång tid kvar, jag har ju en 8-12 kg att leva upp innan dess...ni vet de där förädlade godisbitarna som är fastsatta på kroppen..


Så för att skölja ner min sorg avslutar jag dagen innan dopparedagen (som hade inneburit nånting annat om jag haft sällskap) med att jag tar en korg med ostar, kex, en flaska Zenato ripassa och andra små söta tillbehör med mig och beger mig till min mor som satt ensam med lillebror.
Vi åt ostar och kex, drack vin och pratade till sen timma. När jag sent den kvällen snedseglade hemåt i lagom mak kände jag faktiskt en skön julkänsla sprida sig i min stora böljande kropp. Tack för att ni finns och stöttar mig i min kamp mot kilona, vänner och familj, gymägare och godistillverkare.

Tja det var ju en bra inledning på julhelgen får man väl tycka.

Å så var det ju då den 24/12, julafton som vi kallar den, Dagen D för oss fetklubbare (fri översättning).
Dagen inleddes med att man, sömndrucken till tusen, släpade sin halvsovande kropp till soffan.
En frukost bestående av en kopp the, nåra mackor och kokta ägg skyfflades ner i avfallskvarnen. Lagom utslagen låg man då där på soffan när samtalet kom.


Det var moder som ringde angående julmaten. Nu var det som så att min lillasyster låg på stadens sjukhus i avvaktan på sin tredje avkomma som nyfiken likt en brunbjörn på en överfull soptunna ville se världen ett par månader i förväg, denna nyfikenhet botades dock med stillaliggandes och diverse medikament.
Men situationen hade ju ställt till det i planerandet av julfirandet för familjen som satt redo att ge sig upp och äta medhavt julbord på hospitalet.
Dock möttes undertecknad av beskedet att julmaten skulle inmundigas hos moder kl 13:30 och sedan skulle vi bege hos till sjukan för att förgylla stackars lillasysters julafton med lite mat och paket.

Man kan ju inte säga att man blir besviken när man kommer hem och ser vad ens mor har åstadkommit med sina bara händer.

Där hade det till min fasa dukats upp ett julbord som sällan skådats. Sill, rödbetssallad, köttbullar, omeletter, kroppkakor, revben, skinka, rosenbröd å allt annat som hör julbordet till står uppradat i väntan på frossandet, det vattnas i mungipan när man tar sin tallrik och börjar lasta denna full, överfull.


Döm om allas förvåning när en höggravid syster kommer insläpad av hennes äkta make som uppenbarligen hade lyckats förhandla loss kära syster för kvällen OCH lyckats släpa henne upp de tre våningarna utan hiss, men julen är ju miraklenas tid.

Fantastiskt! Jag blev helt matt av att bara tänka på att ränna runt med massa mat på ett sjukhus. Nu kunde jag ju fokusera på att äta, det kändes bättre fast det egentligen inte borde gjort det. Förnekelse kan det kallas..

Efter ett par timmar i frosseri av mat, nåra snapsar och ett par glas läsk var det läge för en timmes soffliggande, jag var helt slut! Särskilt efter en hård kamp i golf, bowling och baseball mot lillebror på dennes WII-konsol.

Efter mitt uppvaknande var det då dags att skölja ner godiset med mer godis till julklappsöppnandet.

En gren som i detta jul-OS avverkades i ett rasande tempo. Det blev inte så många julklappar att hantera när barnen lös med sin frånvaro. Så det blev ingen motion av att leka med barnens nya julklappar heller.

Så då sitter man där, sprängfull med ågren som en snattande tonåring som precis blivit tagen med att snatta ett paket bindor, vad var nyttan lixom? Ytterligare julbord, ytterligare kilon, ytterligare ett trappsteg ner mot ett liv i extrakilonas förtrollade värld.


Kvällen avslutas med vin och godis. Spel hann vi oxå med att spela och mitt lag vann. Fantastiskt! Å så tog jag faktiskt en promenad hem, gick 10 minuter. Beat that!

Men i och med Julafton, apokalypsen för oss fatclubbare, så är nu den värsta perioden i detta VM i viktnedgång officiellt avslutad.
Tiderna går mot en slankare diet, ett krav om målvikten ska nås innan sommaren.


Nu är det barkbröd och grumligt vatten som gäller.

Snart är feta julen slut, slut, slut, all den feta maten kastas ut, ut, ut.

Det är ju bara att erkänna, finns det mat så äter man ju, att jag är sån vet ni ju redan.

Därför undrar man ju lite över de "gåvor" som belamrar fikarummen land och rike runt denna årstiden, vad vill leverantörerna egentligen, ha feta kunder? Ska man se tilltaget som en välgärning? NÅN som kommer ihåg "Inled mig icke i frestelse"!?

Vet ni hur svårt det är att INTE ta en chokladbit till kaffet? Å en till, en liten till bara, å kanske en till då. När man ändå är igång och skäms kan man ju lika gärna öka på bukisoleringen med ytterligare små dallrande fettceller i form av förvandlad belgisk choklad. Handlar det om ätstörning eller beteendestörning, nån som vet?!

Men jag ska inte skylla allt på dessa välmenande människor man har i sin närhet, det är ju inte deras fel att jag inte kan sluta vältra mig i godislådorna.

Det finns det ju sprit att skylla på oxå, å till spriten är det ju gott med ett tilltugg...ett julbord till kanske?

Tja man får tacka! Gärna! Låtom mig bevisa den fantastiska karaktär jag besitter!

"Fredagens lockelse blev för stor, de söta vännerna bjöd upp till dans och va Robba sen på att hänga på? Näe, för karaktären följer ju tyvärr inte vågnålen, nej där råder ett annat förhållande. Som jag brukar säga: "När vågnålen går upp har karaktären gått ner!" Min karaktär finns snart inte längre.

Men det blev ett trevligt litet kalas, jag fick en helt egen skål med jordnötsringar eftersom värden hade lyckats snappa upp mitt beroende för dessa små godbitar.

Tur att de är så nyttiga som de är, annars hade jag ju fått skämmas!

I vilket fall avslutades kvällen i stadens vimmel, drickat flödade och det var ju en himla tur att jag inte åt nått onyttigt utan lyckades hålla mig till fruktiga drinkar. Dock minns jag att jag vid ett svagt tillfälle blev ilurad en tjock korv med bröd i småtimmarnas vimmel runt larmtorget. Eller ilurad, jag blev bjuden å köpte ett par st själv..ehhehe

Eller ja, just det ja, jag sprang ju ihop med två av de andra!

Herr Larsson och Email var ju ute och svirade med Kylklampen som sällskap, den är inte att förglömma denna giganternas kamp!

Naturligtvis så måste man ju ta tillfället i akt och lura på dem nåra extrakilon när tillfället uppenbarar sig! En varsin Hot Shot fick dessa unga och korpulenta herrar erfara, Hot Shots med extragrädde, varsågod huvudfotingar!

Själv tog jag en med lite mindre grädde.

Hehe, jag är ju så sjukt begåvad!

På lördagmorgonen ringer Tummen å stör när jag ligger på soffan och vältrar mig i självömkan och spritångor.

Jag trodde jag kunde lita på honom, att vi hade en pakt i tävlingen men det har visat sig förr och visar sig igen att han gör allt för att vinna.

Tummens förslag denna lördag innebär en spavistelse, inkl öl, och efterföljande julbord.

Knappt har jag hunnit säga nej innan vi sitter där i jacuzzin med en kall öl i handen.

"Åh dessa förbannade rinnande kalorier, vad gott det är!!"

Men jag är smartare tänkte jag och försökte överlista min baneman.

Min bantarplan raserades dock med ett när jag besviken utläste anslaget på bastudörren. "Bastun trasig"

Ett halvtaffligt försök att simma sig smal avslutades när det slog mig att jag mer såg ut som en skadebiten sälunge än den exotiska simmarkung man annars skulle kunna tro.

Att vattnet flydde bassängen efter nedslaget av min kvartssaltomortal gjorde inte försöket enklare, ordet torrsim fick en ny innebörd efter mina luftsvingar i poolen.

När man lyckats kravla sig upp och äntligen fått på sig kvällens gardintyger så blev det ytterligare ett julbord till att lägga till handlingarna, wohoo!

Medfettonas leenden gnistrar likt sandkorn i öknen.

Men gott var det....Husets snaps, sill, köttbullar, rödbetssallad, kroppkakor, julöl...

Efter denna fantastiska upplevelse bar det av mot staden hem till bekanta som bjöd in på en liten tillställning, hur trevligt som helst.

Julbordet fick slåss i min grottliknande matsäck med tilltugg i form av smårätter, godis, prinskorvar och drinkar av alla de slag.

Konstant födointag kan man kalla det, frosseri är ett annat ord, galenskap skulle kanske någon säga.

Jag är förbi alla de där, jag är i normalstadiet, jag väger över 94 kg.

I sista stund beger sig undertecknad in till staden och frestelsernas centrum i sin jakt på att förlusta sig med likasinnade. Drycker intogs, det kan intygas av flertalet kvitton, minnet är dock svagt så jag gör nog bäst i att avrunda här."

Men snart, go vänner, är det slut på frossandet, snart är det joggingskor på och morgonpromenaderna blir ett faktum!

Snart, när den glada julen är slut, slut, slut...