Man skulle kunna tro att framsteg skett, att skälet till att uppdatering av denna sidan uteblivit varit motion...men inte.
Det är välkänt att feta människor är lata, desto fetare desto latare, jag är inget undantag.
Med kilonas ökande har skrivandet minskat, kraftigt..båda alltså, jag ligger numera runt 95-kilostrecket, 5 pannor kvar tills dess att min kollega helt öppet och fritt får håna mig, 24-timmar om dygnet. Det är dealen.
Det har dock visat sig under det gångna året att min värsta farhåga besannats i smyg, jag vill inte ge honom den glädjen men fanstyget har tjuvstartat!
Under hösten har man suttit i godan ro, djupt försjunken i arbete och *pling* har ett öppet angrepp skett. Bland annat har det poppat upp ett litet fönster med en länk. Inte vilken länk som helst utan denna länken ...
Så det är uppenbarligen inte bara så att feta människor är lata, de förblir ogifta och blir diskriminerade i samhället!
Det är inte bara det att man som överviktig har det svårt med att hitta en livskamrat, på arbetsmarknaden har man det än svårare.
Enligt artikeln är enda sättet att bli av med denna diskriminering är att lagstifta om det, som man gjort för att hjälpa homosexuella och få till jämställdheten.
Snälla regering, lagstifta om att man inte får diskriminera överviktiga så att jag kan få laglig hjälp i kampen mot min attackerande kollega!
Dags att inse att fetman är ett problem, inte bara för den enskilde utan även för samhället i stort. Det är lätt att skylla den ökande havsnivån på den globala uppvärmningen, det kan ju vara så att vikten på landmassorna ökar, tänkt på det?
Det var därför ett mycket glädjande besked att Fatclub åter öppnas med invägningsceremonin kl 18:00 i afton, 22/12 2009!
Hade vi haft en lite större organisation kan ni ge er på att en "löpare" hade kommit in på upploppet med en kycklingklubba i handen, åkandes i en kundvagn, fram till ett stort altare där kycklingklubban placerats och de 5 bilringarna i olika färger tänts upp i neon över den iskalla decembernatten.
Men nu är det inte OS vi snackar om:
Det är Fatclub 2010 - det är lokalt, det är fett och det kommer bli en hård kamp!
Stay tuned for more heavyweight action!
//Robba
tisdag 22 december 2009
torsdag 15 januari 2009
Sex!
Tro det eller ej men förslag på bantning har inkommit.
Jag vill egentligen inte ta upp det här med risk för att någon av "de andra" (som jag numera valt att kalla dem) kan läsa men ett kan jag ju bjuda på, då har jag ju nått å skylla på när jag förlorar.
Häromdagen så satt jag och slöchattade lite med en kvinnlig bekant som sedan massa år tillbaka bor i ett av våra grannland, tänker inte säga vilket men de har lusekoftor på sig där. I vilket fall så slängde jag ur mig frågan om vilken metod hon skulle föreslå för min viktnedgång, ett internationellt rådgörande behövdes kände jag.
Hennes svar fick mig att skaka ända ner i grundvalarna (eller som en val på grund), hon föreslog en flickvän.
Först tänkte jag att förslaget inte var så inbjudande men när det slog mig att hon menade att man kunde ha sex efter varje måltid och på så vis fortsätta med födointaget som om inget hänt om man har flickvän så, VARFÖR INTE?
Å vid närmare eftertanke så känner jag flera stycken som har flickvän å vissa av dem är smala som blompinnar, lever de efter devisen sex efter varje måltid? Är det tack vare den bättre hälften? Man har ju hört talas om exempel tidigare i denna tävlingen som faktiskt lekt dubbelryggat monster, var det med framgång?
Ja jag kan väl säga som så, är det så enkelt att gå ner i vikt så är jag PÅ! Då kan jag ju till å med motionera ett par gånger om dagen (utan att det egentligen skulle kännas som motion) OCH stå ut med lite sedvanligt tjat om toalettsitsar å brödsmulor. För övrigt är ju alla förhållanden bra första halvåret å som tur är har vi ju utvägning om exakt ett halvår, sjukt bra!
Snacka om att förena nytta med nöje!
Undrar om det är därför det ryktas att GB parat ihop sig med en liten snärta.
Iaf känner ni nån trevlig flicka, eller om ni själv tycker att ni är en och som gärna vill hjälpa en överviktig, enslig varelse att testa en viktnedgångsmetod så skrik till vet jag!
Observera, det är endast i forskningsändamål!
Jag vill egentligen inte ta upp det här med risk för att någon av "de andra" (som jag numera valt att kalla dem) kan läsa men ett kan jag ju bjuda på, då har jag ju nått å skylla på när jag förlorar.
Häromdagen så satt jag och slöchattade lite med en kvinnlig bekant som sedan massa år tillbaka bor i ett av våra grannland, tänker inte säga vilket men de har lusekoftor på sig där. I vilket fall så slängde jag ur mig frågan om vilken metod hon skulle föreslå för min viktnedgång, ett internationellt rådgörande behövdes kände jag.
Hennes svar fick mig att skaka ända ner i grundvalarna (eller som en val på grund), hon föreslog en flickvän.
Först tänkte jag att förslaget inte var så inbjudande men när det slog mig att hon menade att man kunde ha sex efter varje måltid och på så vis fortsätta med födointaget som om inget hänt om man har flickvän så, VARFÖR INTE?
Å vid närmare eftertanke så känner jag flera stycken som har flickvän å vissa av dem är smala som blompinnar, lever de efter devisen sex efter varje måltid? Är det tack vare den bättre hälften? Man har ju hört talas om exempel tidigare i denna tävlingen som faktiskt lekt dubbelryggat monster, var det med framgång?
Ja jag kan väl säga som så, är det så enkelt att gå ner i vikt så är jag PÅ! Då kan jag ju till å med motionera ett par gånger om dagen (utan att det egentligen skulle kännas som motion) OCH stå ut med lite sedvanligt tjat om toalettsitsar å brödsmulor. För övrigt är ju alla förhållanden bra första halvåret å som tur är har vi ju utvägning om exakt ett halvår, sjukt bra!
Snacka om att förena nytta med nöje!
Undrar om det är därför det ryktas att GB parat ihop sig med en liten snärta.
Iaf känner ni nån trevlig flicka, eller om ni själv tycker att ni är en och som gärna vill hjälpa en överviktig, enslig varelse att testa en viktnedgångsmetod så skrik till vet jag!
Observera, det är endast i forskningsändamål!
tisdag 6 januari 2009
Sällskapsresan: Part 2
Man blir rätt tuff när man fått i sig ett par småjävlar.
Tillräckligt tuff för att så sakteliga känna sig fram på ett par slalomskidor blir man definitivt av ett par jäger å nåra öl.
Jag började med att försöka "gå" framåt med skidorna, det gick hyfsat.
Sen försökte jag mig på att skida framåt. Mm helt ok.
Sen jävlar korsade jag dem och vips hade jag 94 kg och ett snorhalt underlag emot mig.
Efter att jag legat där och kämpat som en skalbagge på rygg några minuter lyckades jag ta mig upp och jag kunde faktiskt inte med att inte le åt mig själv. Hade jag stått vid sidan av så hade jag förmodligen legat rullandes i snön, asgarvandes men nu fick det räcka med att le lite.
Men nu stod jag alltså där igen, med ett leende vilken kvinna som helst hade smält av, och började ta mig nerför en transportsträcka. Först hade jag helt glömt bort hur effektiv plogfunktionen är och försökte glidstoppa, som man gör på skridskor ni vet, som Anja "Sälen" Pärson gör när hon tagit sig nerför ett storslalom.
Kan ni tänka er hur det ser ut när en lätt överviktig man försöker göra det från ca 1 km/h till 0? Det ser ungefär ut som nån som står kraftigt framåtböjd och vickar på stjärten.
Jag kom på det efter en stund när jag tyckte att jag hörde fnissningar från folk som körde förbi. Då blev jag lätt irriterad och störtloppade istället, det skulle jag inte gjort. DET resulterade nämligen i lite för HÖG fart istället vilket på något sätt medförde att jag korsade skidorna och den ena löste ut. Jag fick ta mig tillbaka uppför, gåendes.
Så här fortsatte det några timmar ända tills jag lyckades ta mig 
ner till en backresturang för lunch.
ner till en backresturang för lunch. Underbart, jag fattar inte egentligen varför jag ens försöker vara ute i backen när jag kan sitta i solen med mat, öl och småjävlar, spanandes på skidflickor och servitriser, det är ju lite mer jag ju...engentligen ju.
När jag tog av mig jackan kände jag plötsligt hur svettig jag var, det var ingen lek det här.
Min skidåkning fick mig att svettas mer än efter ett gympass! Underbart!
Det innebar ju att jag slapp dåligt samvete för mat och dryck, oh du underbara vintersport!
måndag 5 januari 2009
Sällskapsresan: De tre möter sitt öde.
Så satt vi där, Tummen, jag och Email i vita faran. Resan var bokad sedan ett litet tag tillbaka, en vecka i hälsans tecken var planerad. Jag hade hela tiden sett mig själv komma hem från Österrike, lätt solbränd med tvättbräda och ett stimorolleende.
Första stoppet blev bankomat för Euro måste man ju ha.
Typiskt att vi tog den som ligger vägg i vägg med McDonalds, ännu mer typiskt då jag va hungrig...eller hungrig, ni vet ju nu att jag alltid kan äta så när de andra tog ut sin reskassa i form av exotiska eurosar ställde jag mig i kön i jakten på nåra vällagade cheeseburgare å en gräddig shake.
Gott Robba, det börjar ju skitbra ju! Igen...
Nåra timmar senare puttrande vi vidare på väg över de skånska vidderna mot Germanien. Det tar ju ungefär 30 minuter från det att en McD intagits tills dess att denna försvunnit och hungerkänslan åter infinner sig så därför var det ju passande att färjan Rödby-Puttgarden snart skulle belägras av de tre.
På färjan intogs en sedvanlig måltid såklart, trots sen timma svullades det i schnitzel, pommes och en bearnaisesås som mer liknade lätt vispad, gulnad grädde, sjukt äcklig va den men men, en fetklubbare backar ju aldrig när det vankas mat!
Av färjan och i ett rasande tempo söderut. Planen var att vi, på väg till Zell am Ziller (kommer att kallas Zell sen), skulle stanna till på Boss-outleten i Metzingen, man kan ju vara snygg även om man är lite halvfet.
Tanken slog mig dock flera gånger i bilen, vad är det för mening att handla kläder när vi ändå ska gå ner några storlekar till sommaren? inte bättre att köpa kläder att krympa i? Men visst, man kan ju alltid köpa nya, känns så onödigt bara att köpa cirkustält när det kommer bli speedos om några månader...
Väl framme i Metzingen, detta shoppingens Paradis, var frukost det första trion letade upp. Denna var dock inte särskilt onyttig då herrarna fann ett litet mysigt café och smällde i sig en varsin frukostmacka med svart kaffe till de stora pojkarna och the till lille Tummen.
Efter en motionsrunda utan dess like på outleten, butiker fanns ju i överflöd, så bar det av mot skidåkningens Mecka!
Förbannat att vi fick sitta i kö i över 3 timmar på motorvägen, j-la autobahn! J-la alla andra som skulle till alperna för skidsemester, nästa gång måste de åka nån annan tid än oss. Å ingenting att äta fanns det heller.
När vi äntligen kom fram till resans slutmål, Zell, många timmar försenade och efter att ha fått vägbeskrivning på danska, så möts vi upp utav guider och värd med en back öl och två påsar chips som välkomstpresent, de visste verkligen vilka grabbar de skulle få underhålla en vecka! Gott med en öl å chips sådär på natten när man åkt bil sååå länge...
Morgonen efter mjukstartades med att en av guiderna, vi kan kalla henne S, snällt mötte upp musketörerna kl supertidigt för en tur till skiduthyrningen. Tummen var fullkittad som vanligt, Email hade bara pjäxor med sig och undertecknad var glad att han hade kläder på kroppen. Skidor, stavar och pjäxor behövdes alltså!
Det tog ungefär 45 minuter att få till det.
Det var inget folk i butiken alls, personal i överflöd men va fan va jobbigt det är att ta på sig pjäxor när man har en mage som en väderballong!
Armarna borde vara en 30 cm längre.
När den stackars butikspersonalen äntligen fått i mig ett par passande månskor så skulle man ju ur dem oxå, herrejävlar, det kommer bli en svettig vecka.
Men ur dem kom jag och hemåt bar det. Vi kunde ju inte gärna ränna runt med vanliga skor i en knop runt halsen.
Efter en stenhård 20-minuters kamp med utrustningens påklädande satte vi oss på en buss som skulle ta oss till ättestupet. Vad har jag gett mig in på? Har jag råkat glömma nämna att jag inte åkt skidor på sisådär 15-20 år?
I vilket fall så var det ju dags för den sedvanliga pistvisningen, det är ju härligt att få en första koll på systemet, inte bolaget då utan liftsystemet.
Jag kan ärligt säga att den första liften höll på att bli min sista.
Det var inte så att själva liften var märklig på något sätt, nej det var en vanlig kabinlift. Problemet kom när vi tagit oss ur liften, satte på oss laggarna och skulle åka 100 meter, lätt utför, till nästa lift, där hela gänget står och väntar.
Då Robba skulle ta första skäret och faller ihop likt en Leathermankniv. Stavar, skidor, armar och ben i en enda röra. Jag tog mig ju för f--n inte EN meter innan kaoset var ett faktum.
Det slutade med att guider, Tumme, Email och övriga pistsugna står och undrar vart jag tagit vägen när jag, krypandes och andfådd som en kol-sjuk maffiaboss utan syrgas, lyckas, med gråten som en klump i halsen, få ur mig:"Ni får klara er utan mig, det här går inte".
Tummen erbjuder sig hjärtligt att följa mig till uthyraren så att jag kan få ett redskap jag faktiskt kan hantera, en snowboard, istället. Men jag anade något sarkastiskt i ögonvrån så jag avbjöde snällt och bad honom åka med på pistvisningen så skulle jag fixa detta på egen hand.
De åkte.
Jag, envis som jag är, tog mina halkplankor och jättetandpetare, styrde kosan till fots mot första öppna alpresturang och satte mig stillsamt i solen med ein große bier und ein jägermeister. Mat och dryck kan man ju beställa på alla jordens språk
Jag satt iallafall där och funderade på om jag verkligen skulle låta berget vinna över mig. Skulle de där löjliga plastbeklädda träbitarna verkligen få mig, Robba, en gigant, på fall?
Näe min själ, nån måtta får det faktiskt vara!
Ett par jäger senare står jag där, försök no 2 inleds.... To be continued
Första stoppet blev bankomat för Euro måste man ju ha.
Typiskt att vi tog den som ligger vägg i vägg med McDonalds, ännu mer typiskt då jag va hungrig...eller hungrig, ni vet ju nu att jag alltid kan äta så när de andra tog ut sin reskassa i form av exotiska eurosar ställde jag mig i kön i jakten på nåra vällagade cheeseburgare å en gräddig shake.
Gott Robba, det börjar ju skitbra ju! Igen...
Nåra timmar senare puttrande vi vidare på väg över de skånska vidderna mot Germanien. Det tar ju ungefär 30 minuter från det att en McD intagits tills dess att denna försvunnit och hungerkänslan åter infinner sig så därför var det ju passande att färjan Rödby-Puttgarden snart skulle belägras av de tre.
På färjan intogs en sedvanlig måltid såklart, trots sen timma svullades det i schnitzel, pommes och en bearnaisesås som mer liknade lätt vispad, gulnad grädde, sjukt äcklig va den men men, en fetklubbare backar ju aldrig när det vankas mat!
Av färjan och i ett rasande tempo söderut. Planen var att vi, på väg till Zell am Ziller (kommer att kallas Zell sen), skulle stanna till på Boss-outleten i Metzingen, man kan ju vara snygg även om man är lite halvfet.
Tanken slog mig dock flera gånger i bilen, vad är det för mening att handla kläder när vi ändå ska gå ner några storlekar till sommaren? inte bättre att köpa kläder att krympa i? Men visst, man kan ju alltid köpa nya, känns så onödigt bara att köpa cirkustält när det kommer bli speedos om några månader...
Väl framme i Metzingen, detta shoppingens Paradis, var frukost det första trion letade upp. Denna var dock inte särskilt onyttig då herrarna fann ett litet mysigt café och smällde i sig en varsin frukostmacka med svart kaffe till de stora pojkarna och the till lille Tummen.
Efter en motionsrunda utan dess like på outleten, butiker fanns ju i överflöd, så bar det av mot skidåkningens Mecka!
Förbannat att vi fick sitta i kö i över 3 timmar på motorvägen, j-la autobahn! J-la alla andra som skulle till alperna för skidsemester, nästa gång måste de åka nån annan tid än oss. Å ingenting att äta fanns det heller.
När vi äntligen kom fram till resans slutmål, Zell, många timmar försenade och efter att ha fått vägbeskrivning på danska, så möts vi upp utav guider och värd med en back öl och två påsar chips som välkomstpresent, de visste verkligen vilka grabbar de skulle få underhålla en vecka! Gott med en öl å chips sådär på natten när man åkt bil sååå länge...
Morgonen efter mjukstartades med att en av guiderna, vi kan kalla henne S, snällt mötte upp musketörerna kl supertidigt för en tur till skiduthyrningen. Tummen var fullkittad som vanligt, Email hade bara pjäxor med sig och undertecknad var glad att han hade kläder på kroppen. Skidor, stavar och pjäxor behövdes alltså!
Det tog ungefär 45 minuter att få till det.
Det var inget folk i butiken alls, personal i överflöd men va fan va jobbigt det är att ta på sig pjäxor när man har en mage som en väderballong!
Armarna borde vara en 30 cm längre.
När den stackars butikspersonalen äntligen fått i mig ett par passande månskor så skulle man ju ur dem oxå, herrejävlar, det kommer bli en svettig vecka.
Men ur dem kom jag och hemåt bar det. Vi kunde ju inte gärna ränna runt med vanliga skor i en knop runt halsen.
Efter en stenhård 20-minuters kamp med utrustningens påklädande satte vi oss på en buss som skulle ta oss till ättestupet. Vad har jag gett mig in på? Har jag råkat glömma nämna att jag inte åkt skidor på sisådär 15-20 år?
I vilket fall så var det ju dags för den sedvanliga pistvisningen, det är ju härligt att få en första koll på systemet, inte bolaget då utan liftsystemet.
Jag kan ärligt säga att den första liften höll på att bli min sista.
Det var inte så att själva liften var märklig på något sätt, nej det var en vanlig kabinlift. Problemet kom när vi tagit oss ur liften, satte på oss laggarna och skulle åka 100 meter, lätt utför, till nästa lift, där hela gänget står och väntar.
Då Robba skulle ta första skäret och faller ihop likt en Leathermankniv. Stavar, skidor, armar och ben i en enda röra. Jag tog mig ju för f--n inte EN meter innan kaoset var ett faktum.
Det slutade med att guider, Tumme, Email och övriga pistsugna står och undrar vart jag tagit vägen när jag, krypandes och andfådd som en kol-sjuk maffiaboss utan syrgas, lyckas, med gråten som en klump i halsen, få ur mig:"Ni får klara er utan mig, det här går inte".
Tummen erbjuder sig hjärtligt att följa mig till uthyraren så att jag kan få ett redskap jag faktiskt kan hantera, en snowboard, istället. Men jag anade något sarkastiskt i ögonvrån så jag avbjöde snällt och bad honom åka med på pistvisningen så skulle jag fixa detta på egen hand.
De åkte.
Jag, envis som jag är, tog mina halkplankor och jättetandpetare, styrde kosan till fots mot första öppna alpresturang och satte mig stillsamt i solen med ein große bier und ein jägermeister. Mat och dryck kan man ju beställa på alla jordens språk
Jag satt iallafall där och funderade på om jag verkligen skulle låta berget vinna över mig. Skulle de där löjliga plastbeklädda träbitarna verkligen få mig, Robba, en gigant, på fall?
Näe min själ, nån måtta får det faktiskt vara!
Ett par jäger senare står jag där, försök no 2 inleds.... To be continued
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
