Julafton, dan innan och dan efter.

23/12
Efter ett fullgjort dagsverke, en fika på stan och ett besök hos gröna skylten var det dags för hemgång. En 3-4 viner blev kapet denna dag, julklappar till barnen uteblev och ersätts med sedlar i kuvert. Bra att ha när barnen är tillräckligt stora så att de åtminstone kan peka på nått i affären som de vill ha.
Väl hemma sitter man zombielikt och försöker reda ut jultankarna när telefonen ringer.
En god vän är i andra änden och undrar om jag är hemma. Visst är jag det och vips så knackar det på dörren.
Utanför står han, vännen, med världens största kexchoklad och ett brett leende på läpparna. God jul!

På Paketet kan man utläsa följande:"Nu är julen slut, slut, slut, all den feta maten kastas ut, ut, ut...in kommer NY!"
Med detta förstår jag ju att han ÄR en bloggläsare, att han med full insikt förstår vad han gör och, ja, det är ju tydligt att det inte är mig han håller på.
Tack för stödet i min kamp vännen!

Men jag lär ju inte svälta ihjäl inom det närmaste när jag har 2kg kexchoklad att dränka mina sorger i. Eller då har jag ju rätt lång tid kvar, jag har ju en 8-12 kg att leva upp innan dess...ni vet de där förädlade godisbitarna som är fastsatta på kroppen..


Så för att skölja ner min sorg avslutar jag dagen innan dopparedagen (som hade inneburit nånting annat om jag haft sällskap) med att jag tar en korg med ostar, kex, en flaska Zenato ripassa och andra små söta tillbehör med mig och beger mig till min mor som satt ensam med lillebror.
Vi åt ostar och kex, drack vin och pratade till sen timma. När jag sent den kvällen snedseglade hemåt i lagom mak kände jag faktiskt en skön julkänsla sprida sig i min stora böljande kropp. Tack för att ni finns och stöttar mig i min kamp mot kilona, vänner och familj, gymägare och godistillverkare.

Tja det var ju en bra inledning på julhelgen får man väl tycka.

Å så var det ju då den 24/12, julafton som vi kallar den, Dagen D för oss fetklubbare (fri översättning).
Dagen inleddes med att man, sömndrucken till tusen, släpade sin halvsovande kropp till soffan.
En frukost bestående av en kopp the, nåra mackor och kokta ägg skyfflades ner i avfallskvarnen. Lagom utslagen låg man då där på soffan när samtalet kom.


Det var moder som ringde angående julmaten. Nu var det som så att min lillasyster låg på stadens sjukhus i avvaktan på sin tredje avkomma som nyfiken likt en brunbjörn på en överfull soptunna ville se världen ett par månader i förväg, denna nyfikenhet botades dock med stillaliggandes och diverse medikament.
Men situationen hade ju ställt till det i planerandet av julfirandet för familjen som satt redo att ge sig upp och äta medhavt julbord på hospitalet.
Dock möttes undertecknad av beskedet att julmaten skulle inmundigas hos moder kl 13:30 och sedan skulle vi bege hos till sjukan för att förgylla stackars lillasysters julafton med lite mat och paket.

Man kan ju inte säga att man blir besviken när man kommer hem och ser vad ens mor har åstadkommit med sina bara händer.

Där hade det till min fasa dukats upp ett julbord som sällan skådats. Sill, rödbetssallad, köttbullar, omeletter, kroppkakor, revben, skinka, rosenbröd å allt annat som hör julbordet till står uppradat i väntan på frossandet, det vattnas i mungipan när man tar sin tallrik och börjar lasta denna full, överfull.


Döm om allas förvåning när en höggravid syster kommer insläpad av hennes äkta make som uppenbarligen hade lyckats förhandla loss kära syster för kvällen OCH lyckats släpa henne upp de tre våningarna utan hiss, men julen är ju miraklenas tid.

Fantastiskt! Jag blev helt matt av att bara tänka på att ränna runt med massa mat på ett sjukhus. Nu kunde jag ju fokusera på att äta, det kändes bättre fast det egentligen inte borde gjort det. Förnekelse kan det kallas..

Efter ett par timmar i frosseri av mat, nåra snapsar och ett par glas läsk var det läge för en timmes soffliggande, jag var helt slut! Särskilt efter en hård kamp i golf, bowling och baseball mot lillebror på dennes WII-konsol.

Efter mitt uppvaknande var det då dags att skölja ner godiset med mer godis till julklappsöppnandet.

En gren som i detta jul-OS avverkades i ett rasande tempo. Det blev inte så många julklappar att hantera när barnen lös med sin frånvaro. Så det blev ingen motion av att leka med barnens nya julklappar heller.

Så då sitter man där, sprängfull med ågren som en snattande tonåring som precis blivit tagen med att snatta ett paket bindor, vad var nyttan lixom? Ytterligare julbord, ytterligare kilon, ytterligare ett trappsteg ner mot ett liv i extrakilonas förtrollade värld.


Kvällen avslutas med vin och godis. Spel hann vi oxå med att spela och mitt lag vann. Fantastiskt! Å så tog jag faktiskt en promenad hem, gick 10 minuter. Beat that!

Men i och med Julafton, apokalypsen för oss fatclubbare, så är nu den värsta perioden i detta VM i viktnedgång officiellt avslutad.
Tiderna går mot en slankare diet, ett krav om målvikten ska nås innan sommaren.


Nu är det barkbröd och grumligt vatten som gäller.