Så satt vi där, Tummen, jag och Email i vita faran. Resan var bokad sedan ett litet tag tillbaka, en vecka i hälsans tecken var planerad. Jag hade hela tiden sett mig själv komma hem från Österrike, lätt solbränd med tvättbräda och ett stimorolleende.
Första stoppet blev bankomat för Euro måste man ju ha.
Typiskt att vi tog den som ligger vägg i vägg med McDonalds, ännu mer typiskt då jag va hungrig...eller hungrig, ni vet ju nu att jag alltid kan äta så när de andra tog ut sin reskassa i form av exotiska eurosar ställde jag mig i kön i jakten på nåra vällagade cheeseburgare å en gräddig shake.
Gott Robba, det börjar ju skitbra ju! Igen...
Nåra timmar senare puttrande vi vidare på väg över de skånska vidderna mot Germanien. Det tar ju ungefär 30 minuter från det att en McD intagits tills dess att denna försvunnit och hungerkänslan åter infinner sig så därför var det ju passande att färjan Rödby-Puttgarden snart skulle belägras av de tre.
På färjan intogs en sedvanlig måltid såklart, trots sen timma svullades det i schnitzel, pommes och en bearnaisesås som mer liknade lätt vispad, gulnad grädde, sjukt äcklig va den men men, en fetklubbare backar ju aldrig när det vankas mat!
Av färjan och i ett rasande tempo söderut. Planen var att vi, på väg till Zell am Ziller (kommer att kallas Zell sen), skulle stanna till på Boss-outleten i Metzingen, man kan ju vara snygg även om man är lite halvfet.
Tanken slog mig dock flera gånger i bilen, vad är det för mening att handla kläder när vi ändå ska gå ner några storlekar till sommaren? inte bättre att köpa kläder att krympa i? Men visst, man kan ju alltid köpa nya, känns så onödigt bara att köpa cirkustält när det kommer bli speedos om några månader...
Väl framme i Metzingen, detta shoppingens Paradis, var frukost det första trion letade upp. Denna var dock inte särskilt onyttig då herrarna fann ett litet mysigt café och smällde i sig en varsin frukostmacka med svart kaffe till de stora pojkarna och the till lille Tummen.
Efter en motionsrunda utan dess like på outleten, butiker fanns ju i överflöd, så bar det av mot skidåkningens Mecka!
Förbannat att vi fick sitta i kö i över 3 timmar på motorvägen, j-la autobahn! J-la alla andra som skulle till alperna för skidsemester, nästa gång måste de åka nån annan tid än oss. Å ingenting att äta fanns det heller.
När vi äntligen kom fram till resans slutmål, Zell, många timmar försenade och efter att ha fått vägbeskrivning på danska, så möts vi upp utav guider och värd med en back öl och två påsar chips som välkomstpresent, de visste verkligen vilka grabbar de skulle få underhålla en vecka! Gott med en öl å chips sådär på natten när man åkt bil sååå länge...
Morgonen efter mjukstartades med att en av guiderna, vi kan kalla henne S, snällt mötte upp musketörerna kl supertidigt för en tur till skiduthyrningen. Tummen var fullkittad som vanligt, Email hade bara pjäxor med sig och undertecknad var glad att han hade kläder på kroppen. Skidor, stavar och pjäxor behövdes alltså!
Det tog ungefär 45 minuter att få till det.
Det var inget folk i butiken alls, personal i överflöd men va fan va jobbigt det är att ta på sig pjäxor när man har en mage som en väderballong!
Armarna borde vara en 30 cm längre.
När den stackars butikspersonalen äntligen fått i mig ett par passande månskor så skulle man ju ur dem oxå, herrejävlar, det kommer bli en svettig vecka.
Men ur dem kom jag och hemåt bar det. Vi kunde ju inte gärna ränna runt med vanliga skor i en knop runt halsen.
Efter en stenhård 20-minuters kamp med utrustningens påklädande satte vi oss på en buss som skulle ta oss till ättestupet. Vad har jag gett mig in på? Har jag råkat glömma nämna att jag inte åkt skidor på sisådär 15-20 år?
I vilket fall så var det ju dags för den sedvanliga pistvisningen, det är ju härligt att få en första koll på systemet, inte bolaget då utan liftsystemet.
Jag kan ärligt säga att den första liften höll på att bli min sista.
Det var inte så att själva liften var märklig på något sätt, nej det var en vanlig kabinlift. Problemet kom när vi tagit oss ur liften, satte på oss laggarna och skulle åka 100 meter, lätt utför, till nästa lift, där hela gänget står och väntar.
Då Robba skulle ta första skäret och faller ihop likt en Leathermankniv. Stavar, skidor, armar och ben i en enda röra. Jag tog mig ju för f--n inte EN meter innan kaoset var ett faktum.
Det slutade med att guider, Tumme, Email och övriga pistsugna står och undrar vart jag tagit vägen när jag, krypandes och andfådd som en kol-sjuk maffiaboss utan syrgas, lyckas, med gråten som en klump i halsen, få ur mig:"Ni får klara er utan mig, det här går inte".
Tummen erbjuder sig hjärtligt att följa mig till uthyraren så att jag kan få ett redskap jag faktiskt kan hantera, en snowboard, istället. Men jag anade något sarkastiskt i ögonvrån så jag avbjöde snällt och bad honom åka med på pistvisningen så skulle jag fixa detta på egen hand.
De åkte.
Jag, envis som jag är, tog mina halkplankor och jättetandpetare, styrde kosan till fots mot första öppna alpresturang och satte mig stillsamt i solen med ein große bier und ein jägermeister. Mat och dryck kan man ju beställa på alla jordens språk
Jag satt iallafall där och funderade på om jag verkligen skulle låta berget vinna över mig. Skulle de där löjliga plastbeklädda träbitarna verkligen få mig, Robba, en gigant, på fall?
Näe min själ, nån måtta får det faktiskt vara!
Ett par jäger senare står jag där, försök no 2 inleds.... To be continued
Första stoppet blev bankomat för Euro måste man ju ha.
Typiskt att vi tog den som ligger vägg i vägg med McDonalds, ännu mer typiskt då jag va hungrig...eller hungrig, ni vet ju nu att jag alltid kan äta så när de andra tog ut sin reskassa i form av exotiska eurosar ställde jag mig i kön i jakten på nåra vällagade cheeseburgare å en gräddig shake.
Gott Robba, det börjar ju skitbra ju! Igen...
Nåra timmar senare puttrande vi vidare på väg över de skånska vidderna mot Germanien. Det tar ju ungefär 30 minuter från det att en McD intagits tills dess att denna försvunnit och hungerkänslan åter infinner sig så därför var det ju passande att färjan Rödby-Puttgarden snart skulle belägras av de tre.
På färjan intogs en sedvanlig måltid såklart, trots sen timma svullades det i schnitzel, pommes och en bearnaisesås som mer liknade lätt vispad, gulnad grädde, sjukt äcklig va den men men, en fetklubbare backar ju aldrig när det vankas mat!
Av färjan och i ett rasande tempo söderut. Planen var att vi, på väg till Zell am Ziller (kommer att kallas Zell sen), skulle stanna till på Boss-outleten i Metzingen, man kan ju vara snygg även om man är lite halvfet.
Tanken slog mig dock flera gånger i bilen, vad är det för mening att handla kläder när vi ändå ska gå ner några storlekar till sommaren? inte bättre att köpa kläder att krympa i? Men visst, man kan ju alltid köpa nya, känns så onödigt bara att köpa cirkustält när det kommer bli speedos om några månader...
Väl framme i Metzingen, detta shoppingens Paradis, var frukost det första trion letade upp. Denna var dock inte särskilt onyttig då herrarna fann ett litet mysigt café och smällde i sig en varsin frukostmacka med svart kaffe till de stora pojkarna och the till lille Tummen.
Efter en motionsrunda utan dess like på outleten, butiker fanns ju i överflöd, så bar det av mot skidåkningens Mecka!
Förbannat att vi fick sitta i kö i över 3 timmar på motorvägen, j-la autobahn! J-la alla andra som skulle till alperna för skidsemester, nästa gång måste de åka nån annan tid än oss. Å ingenting att äta fanns det heller.
När vi äntligen kom fram till resans slutmål, Zell, många timmar försenade och efter att ha fått vägbeskrivning på danska, så möts vi upp utav guider och värd med en back öl och två påsar chips som välkomstpresent, de visste verkligen vilka grabbar de skulle få underhålla en vecka! Gott med en öl å chips sådär på natten när man åkt bil sååå länge...
Morgonen efter mjukstartades med att en av guiderna, vi kan kalla henne S, snällt mötte upp musketörerna kl supertidigt för en tur till skiduthyrningen. Tummen var fullkittad som vanligt, Email hade bara pjäxor med sig och undertecknad var glad att han hade kläder på kroppen. Skidor, stavar och pjäxor behövdes alltså!
Det tog ungefär 45 minuter att få till det.
Det var inget folk i butiken alls, personal i överflöd men va fan va jobbigt det är att ta på sig pjäxor när man har en mage som en väderballong!
Armarna borde vara en 30 cm längre.
När den stackars butikspersonalen äntligen fått i mig ett par passande månskor så skulle man ju ur dem oxå, herrejävlar, det kommer bli en svettig vecka.
Men ur dem kom jag och hemåt bar det. Vi kunde ju inte gärna ränna runt med vanliga skor i en knop runt halsen.
Efter en stenhård 20-minuters kamp med utrustningens påklädande satte vi oss på en buss som skulle ta oss till ättestupet. Vad har jag gett mig in på? Har jag råkat glömma nämna att jag inte åkt skidor på sisådär 15-20 år?
I vilket fall så var det ju dags för den sedvanliga pistvisningen, det är ju härligt att få en första koll på systemet, inte bolaget då utan liftsystemet.
Jag kan ärligt säga att den första liften höll på att bli min sista.
Det var inte så att själva liften var märklig på något sätt, nej det var en vanlig kabinlift. Problemet kom när vi tagit oss ur liften, satte på oss laggarna och skulle åka 100 meter, lätt utför, till nästa lift, där hela gänget står och väntar.
Då Robba skulle ta första skäret och faller ihop likt en Leathermankniv. Stavar, skidor, armar och ben i en enda röra. Jag tog mig ju för f--n inte EN meter innan kaoset var ett faktum.
Det slutade med att guider, Tumme, Email och övriga pistsugna står och undrar vart jag tagit vägen när jag, krypandes och andfådd som en kol-sjuk maffiaboss utan syrgas, lyckas, med gråten som en klump i halsen, få ur mig:"Ni får klara er utan mig, det här går inte".
Tummen erbjuder sig hjärtligt att följa mig till uthyraren så att jag kan få ett redskap jag faktiskt kan hantera, en snowboard, istället. Men jag anade något sarkastiskt i ögonvrån så jag avbjöde snällt och bad honom åka med på pistvisningen så skulle jag fixa detta på egen hand.
De åkte.
Jag, envis som jag är, tog mina halkplankor och jättetandpetare, styrde kosan till fots mot första öppna alpresturang och satte mig stillsamt i solen med ein große bier und ein jägermeister. Mat och dryck kan man ju beställa på alla jordens språk
Jag satt iallafall där och funderade på om jag verkligen skulle låta berget vinna över mig. Skulle de där löjliga plastbeklädda träbitarna verkligen få mig, Robba, en gigant, på fall?
Näe min själ, nån måtta får det faktiskt vara!
Ett par jäger senare står jag där, försök no 2 inleds.... To be continued
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar